DET ÄR SANT
Jag är nu officiellt den mest patetiska singeln på två ben. Alla utom ben och sällskap ställer jag faktiskt under mig men de är också de enda undantagen.
Jag lyckas bara inte. Tidigare kändes det inte helt okej men uthärdigt att misslyckas i princip med alla försök att roffa åt mig en kille. Det kändes uthärdigt för då kände jag en till som var lika misslyckad som mig.
Då var vi två, tills denne ikväll erkänt sig med pojkvän och jag är officellt nu helt ensam. Totalt övergiven. Överlevnadsinstinkten viskar i mitt öra; fly, fly! Och så säger jag att jag ska flytta, garanterat. Inte för att jag inte är glad för min vän, men jag kan nog glädjas mer under en palm på en öde ö.
Jag tänker vilken ö i världen är tillräckligt patetisk för mig.
Island.
Góða nótt.
(Godnatt på isländska)