aliciabotilda

Min pappa är en tystlåten typ men han är också närmare 70 år så visst har vi lite överseende. Kanske kan han inte ursäktas pågrund av sin årgång för så länge jag känt min far har han aldrig sagt ett ord i onödan. Det är förmodligen därav jag har desto mer att säga.

Idag vid frukostbordet konverserar jag och min mor hej vilt. Far å andra sidan sitter och begrundar. Antingen det eller så hör han inte. En gammal arbetskada. Efter en stund tar pappa satts för att säga något. Vi andra håller andan. Äntligen. Kanske bara ett par fåtal ord men spänningen är olidlig. Han byter ställning på stolen, öppnar munnen och säger;

- Jaha om man skulle ta och skita lite då.

Sen reser han sig upp och går. Vi pustar ut. Det var det lilla men ack så tacksamt för mamma och mig. Han har fortfarande talet kvar. Talet och förståndet. Skita bör man annars dör man.