aliciabotilda

SÅ KORSAS VÅRA VÄGAR

Jag är avslappnad som en trasdocka. Först körde A och jag ett boxpass som jag höll på att komma försent till och sen yoga efter det.  Kände mig mest fånig i alla dessa "hund", "plankan", "solen", "trädet" -ställningar. Och hopplöst tack vare mjölksyran i varenda muskel.

När jag sitter där och väntar på att klassen ska börja skämtar jag lite med A. Jag vill visa killen som hånglade upp mig i helgen. Eftersom vi setts på gymmet kändes det inte som en omöjlighet att han kunde vara jdär. Just då. Jag skojar på och pekar ut den ena fulare killen efter den andra tills han kliver in genom dörren. Jag haspar ur mig till A "jag skojar inte den här gången. Det är han! Det är han." Sen börjar jag flacka med blicket och rodna. Jag vet inte hur han tänkte för det blev ingen ögonkontakt och det magiska liksom bara dog.

Bättre lycka nästa gång. Fast för stunden ska jag fortsätta vara kär i honom. Bara en liten stund till. Petité.