aliciabotilda

DAGEN INGEN VILLE VETA AV (en hyllning)

Med nedslagna blickar möts han inne på golvet. När han åkte hemifrån imorse kändes allt precis som vanligt. Väckarklockan gjorde sig påmind vid 5-tiden. Det var fortfarande mörkt ute. Med en suck drog han på sig de gamla träningsbrallorna och en t-shirt. Samma som igår. Han brydde sig inte något nämnvärt om den saken. Sneglade över axeln och såg sin fru sova vidare i godan ro. Hon vaknade aldrig av hans väckarklocka. Inte ens när han själv inte gjorde det. Han smög sig ner för trappen. Snubblade över läxböcker. Minns det förmanande talet med den äldste pojken kvällen innan. Pojkens motivation för skolan hade börjat tryta den sista tiden och istället var det fotboll med vännerna som prioriterades. Konstigt annars när de bor precis vid Idrottsplatsen. Han drog sig till minnes när det först var och tittade på huset. När barnen fortfarande var små och den minste bara en månad. Hur han med förtjusning sett en stor röd villa med vita knutar belägrat intill fotbollsplan och träddungen med fåtalet grannar. Precis som de velat ha det. Husköpet blev lite dyrare än de först tänkt sig men det kändes ju så rätt. Han fortsatte in i köket. Öppnade kylskåpet och log åt hans fru vänlighet att göra honom en matlåda. Överblivna rester sen igår men som kommer väl till användning efter en halvdags hårt arbete. Vid lunchtid är han hungrig som en varg och maten smakar alldeles utsökt. Han minns tillbaka på alla matlådorna under årens lopp. Det blev endel. Han startade bilen och backade ut från garageuppfarten. Tog en snabb titt ut i mörkret på den knappt synliga gräsmattan. Förbannade sig själv över att han inte hunnit klippa gräset och det nu var så högt att motståndet skulle bli besvärligt. Efter 17 min pakerade han bilen. Låste den fast det var helt onödigt. Han kände de flesta som jobbade här. När han bytt om till de redan skitiga arbetskläderna och tog sin första kopp kaffe för dagen möttes han av sin arbetskollega. Han hälsade glatt men fick inget gensvar. Maskinerna som brukade vara i full gång vid den här tiden stod tysta. Han tittade sig omkring och såg folk tala tyst till varandra. Någon grät. Han gick fram till sina vänner. Orden kom som en spark i magen och han fick svårt att andas. Företaget hade gått till ända. Det var slut och samtliga har fått sparken. Konkurs. Alla tjänster går förlorade och han tvingas sätta sig ner en stund. Knyter nävarna och böjer huvudet och 15 år som bortblåst. Han hade inte längre kvar sitt jobb. Ingen av dem hade det. Det är över.

Tyvärr tvingas Volvo storvarsla igen. Jag tänker på alla de familjer som drabbas. Jag har priviligiet att ha ett jobb och gå till. Det har inte alla. Tänk på dem.