aliciabotilda

Igårkväll, två flaskor vin senare och efter lite överläggning sitter vi på ett hak nere på stan. Jag och mina vänner. Där sitter vi och dividerar om allt mellan himmel och jord. En uppgiven gammal knarkare sällskapar oss och berättar ingående om Stockholms alla bakhåll.

När vi sitter där glada ihågen och myser stapplar en satt liten herre in på puben. Blicken är nedslagen och stegen så tunga. Vi i sällskapet tystnar och tittar förvånat på varandra. Var inte det!? När vi konstaterat att ja, det var det faktiskt  hoppar  jag upp och ner på min stol och klappar händerna i förtjusning. Han är faktiskt här, så nära, så nära.

Knarkaren är först ut att ta sats. Han ska minsann ta ett snack med honom men kommer tillbaka med svansen mellan benen. Han ville inte prata, han ville dricka sin öl i ensamhet.

Och så blev det inte mer än så. På håll kunde jag granska min stora idols alla rörelser och inom mig skrek jag i förtvivlan. Ack så gärna som jag velat skaka hans hand och tala om hur grym han är.

Detta var dagen då jag träffade min idol, Allan Svensson, men han inte ens tittade åt mig..