Varje dag, sex dagar i veckan ligger det en morgontidning vid husets ena ytterdörr. Min ytterdörr. På min sida av huset. Min utgång. Min entré. Samma tidning som jag tidigare kunde olovligt ta upp till tre gånger i veckan. Dagar då jag kände för att läsa sporten eller löpet såg tillräckligt tillfredsställande ut. Vissa veckor knyckte jag den fyra gånger andra veckor ingen gång alls. Och då fick den ligga där på avsatsen, i värmen och blekas bort. Tidningarna samlades på hög, det var gårdagens och dagen innan det och dagens och säkerligen också morgondagens. Ingen vill ha lokalblaskan som absolut inte är gratis men lite billigare månadsvis än styckvis men som ändå kostar pengar. Är det någon i mitt hus som prenumererar och glömt bort det? Jag tänker, omöjligt, ungdomarna i huset är knappt könsmogna ännu mindre läser de kultursidan. Vem betalar då? Det återstår bara ett alternativ. Det måste vara min tidning. Som jag på något sätt betalat för. Och jag som kände mig klyftig då jag svepte dagstidningen under tröjan varje morgon. Där fick jag så jag teg.