Det här är mig i ett nötskal. Stänger in mig i ett rum. Går ut på nätet och söker upp eländiga historier. Nu har jag suttit och storbölat i 30 min och känt hur orättvist livet är. Inte mot mig men mot alla dessa drabbade små själar. Hittade en blogg om en kvinna som förlorat sin 20-åriga dotter i cancer, en annan blogg om en kvinna som kämpar mot döden. Så ringer min telefon och pappa får se mitt tårdrypande ansikte och blir helt förskräckt. Eller inte helt förskräckt. Han är van men avskyr att se mig i tårar. Han blir nervös och vet inte vad han ska säga. Så svarar jag i telefonen och får knappt fram orden till min älskade vän M. Stackaren. Undra om hon tror jag är helt spritt språngande galen. Det är jag kanske också..