Mamma är min stöttepelare i livet och det där med kärlek det är hon bra på. Mamma hävdar bestämt att jag aldrig varit kär. Att jag inte vet vad jag pratar om. Jag hävdar motsatsen. "Jo, men kommer du inte ihåg honom. Det måste varit kärlek. Det pirrade så gutt i magen" säger jag övertygande. "Nej, det är din vilja. Du ville vara kär i honom. Men minns du inte vad du sa. Att han var si och så" svarar hon tillbaka. Jo fan, tänker jag. Sen går jag över alla killar jag träffat. Mamma har rätt. Inte ens de två förhållandena jag hade grundade sig på kärlek. Förälskelse och hängivenhet på sin höjd. "Släpp inte tanken på den sanna kärleken riktigt än. Du är för ung för det" säger mamma. "Du kommer få en aha-upplevelse den dagen du träffar mannen i ditt liv. Du kommer tänka. Var det såhär det skulle kännas" fortsätter hon. Jag tror mamma har rätt. Jag tror inte jag varit riktigt kär. Å andra sidan har jag precis börjat älska mig själv. Ja kan vänta på honom. Jag är trots allt bara 23 år. 23 år och 9 månader. Jag har all tid i världen.