MAN KAN KNULLA RÖVEN AV SIG
"Det är inte dig det är fel på utan mig". Har du inte fått denna meningen sagd till dig någon gång kan du skatta dig lycklig. Jag har hört det fler än en. Hur kommer det sig att man kan vara jätterolig, söt, bra att umgås med och toppen på alla sätt men ändå inte älskvard. Kan vi inte bara dumpa utan alla dessa "men du är så bra". Ska jag trösta någon som inte är ledsen? Ska jag tycka synd om den som inte har förståndet att förstå bättre. Som ratar mig? Kan vi inte alla bara skjuta oss i huvudet.
Nästa gång någon tror sig veta mitt bästa ska jag sucka honom eller henne rakt upp i ansiktet. Jag har liksom slutat bry mig.