aliciabotilda

Med säkerhet finns det ögonblick i mitt liv jag skulle vilja återuppleva.

Första mötet med Tour Eiffel. Det var det häftigaste och mest tårdrypande jag varit med om. Jag med min följeslagare begav oss till Paris för en hel weekend. Och jag bryter ihop lite smått på metron när jag ser detta konstverk. Med andra ord. Jag storböla. Där stod lilla jag under eifelltornet och myste. Varenda lokalbo tog mig för dum i huvudet med vad gjorde det. Jag var i Paris.

"Grattis du klarade det". Klarade min uppkörning och tog mitt efterlängtade körkort. Gissa om jag blev

förvånad. För under hela uppkörningen chansade jag på hastighetsbegränsningarna. Jag har en tendens till att missa skyltar. Tydligen funkar det att köra 60 på en 50 väg. Eller var det 70 som var tillåtet? Hur som jag fixade det. Kanske svårtolkat om man visste det man vet idag. Två krockar och en överkörd katt senare. Man kan inte leva på gamla meriter. Det är så sant som det är sagt.

Mitt första ligg. Det var inte alls så spännande och gammal oskuld som jag var var det inget att skryta med i bekantskapskretsen. Trots detta kom jag med ett stort leende på läpparna till skolan nästa dag. I pannan stod det "jag har gjort det". Vilket senare killen som tog den ställde sig väldigt frågande över. "Har du liksom gått och pratat om det här?". Visst fan har jag det! Its a big thing you know.

Nästa "ögonblick" sträcker sig mer än ett öga och blick. Det är typ ett år jag pratar om. Mitt au pair år. Trots nedbrytenhet, hemlängtan och maktlösheten över att vara inneboende var det med säkerhet ett år att minnas. Där utvecklades jag från en bitterfitta (ja, jag har varit både bittrare och större fitta än idag) till en självsäker, godare och starkare människa. Att en tjej, yngre än mig, skulle ta mig i handen och leda mig rätt var inte väntat men ack så tacksamt. Till henne står jag i tacksamhetskuld för resten av mitt liv.

När jag och min gode vän ska checka in från flyg London till Sydney och kvinnan skriker "two more till Hong Kong". Vi blir lite överrumplade men tar seden dit vi kommer och nickar yes, yes. Sen att vi bara skulle mellanlanda där fattade väl inte vi. Vi sket i vilket. Vi var på väg. Vart hade ingen betydelse.

Nu ska jag torka tårar och krypa till sängs. Det är en dag i morgon också. Med nya minnesvärda ögonblick.