En annan anledning till att jag inte ville sova över hos storken är att det inte ger mig så mycket. Han kramas inte när han sover. Han håller inte ens en arm över mig, eller under. Inte en enda liten hand på mitt ben eller mitt bröst. Ansiktet vänd mot motsatta håll och jag kan inte studera hans slutna ögonlock. Jag klamrar mig fast som en vettvilling. Med armar och ben krokar jag fast denna två meter långa man. I den gigantiska dubbelsängen försvinner han sakta bortåt. Då jag följer efter blir det snart en strid om täcke och kudde. Han söker sig bort, bort och till sist balanserar han endast på få centimetrar och då upplever jag kampen är över. Min man vill inte att jag ska ligga på hans bröst. Min man är inte min.