LIVET ÄR INGEN DANS PÅ ROSOR
Detta var min femte gång på passet och till och med instruktören har givit upp hoppet. Att röra mig i takt till musiken är en omöjlighet för mig och jag kommer alltid två steg efter alla andra. Till och med kärringen över 60 år som ser ut att falla ihop och dö vilken sekund som helst fixar det felfritt.
När instruktören skriker - VÄNSTER, VÄNSTER tills hon blir blå i ansiktet kliver jag ändå in till höger. När jag lyckas med ett steg knyter jag näven och ler belåtet och missar de följande fem stegen.
Jag suger på dansaerobics, Man trodde väl kanske att min breda höfter skulle ha ett naturligt gung men det har de inte.
Livet är ingen dans på rosor, iallafall inte för mig.
Jag ger upp.
Är det nått roligt då?