STORKEN HÅNGLADE UPP EN TANT
Jag såg storken ute i helgen. Ni vet, långa ben, lång överkropp, gigantiska inte alls men också långa armar. Storken hade hittat en betydligt äldre dam och stod och kysste henne på pannan vid gaderoben. Må så vara, men vid gaderoben är det inte myspys belysning och hångelstämning. Det är rummet innan stämningen, rummet innan hemfärd, rummet där det avgörs om du får tillbringa natten ensam med din vårjacka eller om vårjackan och du får nattligt sällskap.
Storken hade liksom fastnat i det rummet. Sugit sig fast under strålkastarlampan och höll sin äldre kvinna i ett järngrepp. Jag tittade åt ett annat håll. Jag liksom klistrade huvudet åt motsatta vägg och log de bredaste leendet jag kunde. Jag var ju lycklig trots att min man slätade över en annan kvinna i hörnet. Jag kände mig alldeles varm och lycklig. I en suck av lättnad tog jag bestämda steg in mot mys belysningen. Sulle det hånglas ikväll för egendel visste jag med säkerhet att det skulle ske i mörker. Den senaste veckan hade jag drabbats av det allmänna tillståndet acne.
Hångla fick jag inte den kvällen, om det var pågrund av mig eller finnarna förblir ett mysterium.