aliciabotilda

Idag var en periodvis väldigt lugn dag på jobbet. När det är som lugnast fördriver jag tiden genom att stå och trampa vid fönstret ut mot gatan. Det är en gågata och här passerar massvis med människor varje dag. Chanserna för att se någon man känner igen är stora. Till och med för mig som är synskadad.

Så stod jag då där och spanade ut och mycket riktigt händer det som jag hoppats på. Längre ner på vägen, vid Dressman, kommer han gående. Ledande sin cykel och med samma mössa jag minns honom i sen sist. Liksom idag har han sällskap med sig, en kompis förutsätter jag. Han går som om han aldrig gjort något annat. Avslappnad med huvudet lätt sänkt. Ömsint ledar han sin cykel på sin högra sida. Han är vacker. Jag vill springa ut och omfamna honom. Tala om hur stolt jag är över honom, gosa in mig i hans jacka, ta hans hand och pussa honom på halsen.

Han tittar upp mot butiken och mig. Jag tror vi får ögonkontakt. Jag går lite nämre för att se bättre.

- Kan jag få lite hjälp?

Jag vaknar till liv. En kund söker min uppmärksamhet där jag står upptryckt mot fönstret och kisar ut mot gatan. Jag tvingas vända bort blicken och när jag någon sekund senare tittar ut igen är han borta.

Gymkillen är väck och åt vilket håll jag än ser finns han inte.

Jag hoppas inte jag skrämde bort honom med mitt agerande. Jag ville bara ge han ett ögonkast så han förstår hur kär jag faktiskt är. Det troliga såhär i efterhand är nog att han fått för sig jag är helt galen. Så är det verkligen inte.