aliciabotilda

NIKLAS STRÖMSTEDT

Ikväll var jag på teater och såg Strömstedts "Trettio år i kärlekens tjänst". Tänkte att jag på parkett nio skulle göra mig så synbar att Niklas själv skulle vilja leva resten av sitt liv med mig.

Istället blev han förälskad i sångerskan som också spelade med. Jag fick nöja mig med min gravida vännina att luta mig mot. 

När jag satt där och lyssnade till "Om" kunde jag inte låta bli att förundras över mitt liv. Jag har inte ens någon att sjunga för eller att hålla handen. Jag är inte ens nära en kärleksaffär och ändå känner jag bara lycka.

Har det gått så långt att jag accepterat ett ensamt liv och att jag nu också kan glädjas över det?