aliciabotilda

JAG STÅR INTE UT

Minst en gång i veckan pratas jag och en nära väninna vid. Hon är singel och liksom mig har hon varit det i en 123 år. Det vill säga vi är varandras andra hälft.

I söndags efter ett sagolikt bröllop dagen innan och en fantastisk bröllopsfest där jag satt utan bordskavaljer eller egentligen inte, men kavaljern var en tilldelad sådan, ringde jag min vännina. Jag hade ingen plus one. Faktum är att jag hade inte ens någon som var i närheten av att vara min plus one.

Samtalet i söndags var en smula mer uppgivet än de flesta samtalen oss emellan.

Jag berättade om min uppgivenhet. Nu när jag tillbringat mer eller mindre hela mitt liv på egen hand är jag numera så trött mig jag själv att jag spyr. Får jag tänka en enda sekund till på mig själv tror jag att jag totera mig till döds. Det är alltid jag i främsta hand, min vilja, mina åsikter, mitt förnuft, mina tankar, mina känslor, min tid som räknas och jag står inte ut längre!

Får jag inte någon att dela mitt liv med snart och överrösa all min kärlek åt är risken stor att jag går och lobotomera mig.