aliciabotilda

VILSE I PANNKAKAN

Semestern var ett faktum och jag dunkade mig själv i ryggen som så många gånger förr när jag ska ut och resa på egen hand. Lite läskigt men ack så tillfredsställande för själen.

Efter en natt på flygplatsen borstade jag tänderna på toan och så var jag på riktigt, på väg.

En angenäm vecka följde sedan och jag började längta hemåt. Hemresan återstod och en utekväll kvällen innan följdes av en mycket tidigt morgon, tidigt flyg och några huvudvärkstabletter. Till sist återstod bussen hem till Småland.

Jag sparkade av mig skorna, tog av mig min kavaj och la mig tillrätta för att sedan vakna upp åtskilliga mil åt helt fel håll. Jag var inte påväg hemåt och misstänkte att "Göteborg" skylten på bussen inte alls var ett misstag från busschaufförens sida utan den angivna slutstationen. Jag hade glömt byta buss. Hysteriskt ledsen, utskämd och avsläppt på motorvägen börjar jag traska tillbaka in mot staden. Ringer min vän och be henne fortare än kvickt leta fram en tåg, buss, helikopter, polisbil åt mig för att ta mig hem.

Efter 45 minuter inser jag dock att staden jag trodde jag befann mig i var en helt annan. Skamsen fick jag ringa upp min vän och be om ytterliggare hjälp. Genom luren hörde jag hur hon liksom drog på läpparna och skakade på huvudet. Lite väl högt utbrast hon "det är bara du som inte ens vet i vilken stad du befinner dig i"

Resan tog 90 min längre än först beräknat men vad gjorde det.

Jag var hemma..