aliciabotilda

EN ÄNGSLIG SJÄL

Tidigare har jag skrivit om mitt konstiga behov av att söka upp elände. Ju större eländen desto bättre. Jag har under året som gått följt några bloggar som handlar om död. Människorna som skriver har mitt i livet drabbats av dödlig cancer. Efter att tiden gått har en efter en av dessa människor lämnat oss. Gång på gång får jag läsa ett avslutande inlägg från en närmsta anhörig. Där de skriver om den avlidne och tackar för allt stöd. Alltid, skrivs det om hur positiva, levnadsglada och ödmjuka dessa killar och tjejer var. Hur de som sin slutliga uppgift ger all kraft och energi till sina närmsta så de ska orka leva vidare när hon/han inte längre finns.

Jag tänker vad man skulle skriva om mig efter min död. Hon stod inte riktigt med båda fötterna på jorden, levde inte som hon lärde.

En ängslig själ.

Jag skulle efter min död vara, en ängslig själ.

Från och med här och nu lovar jag på heder och samvete att a l d r i g tycka synd om mig själv igen.

(Det överlåter jag till andra)