JAG HAR SEPARATIONSÅNGEST
Helt fantastiskt om det inte vore för en liten detalj.
Jag är vare sig gravid eller mamma men ändå sitter jag här klarvaken halv tolv på natten när jag i vanliga fall brukar komma till sängs runt tiotiden.
Den mest logiska förklaring jag kan komma på är att jag igår kväll sov över hos mina två favoriter, Em och hennes enmånadsbaby, Winton. Winton är ett A-barn, han sover snällt när han ska och äter som han bör. Om ni frågar mig skötte han sig utomordentligt. Problemet för min del är att jag nu hamnat i någon sorts förlossningdepression utan förlossning, jag saknar detta barn något olidligt.
Jag kommer på mig själv med att tänka jag måste inte slå så hårt i dörrarna för han sover. När jag micrar maten till middagen är den alldeles kall för att jag tänker att den inte får vara för varm för babyn. Jag vaggar kudden och letar samtidigt efter nappen.
Och så tänker jag att Winton har världens coolaste morsa för hade det varit ombytta roller vet i katten om jag låtit mitt barn komma i närheten av mig.
Jo då, jag skojar bara.
Men nu måste jag producera lite ungar själv så jag har en anledning att sitta uppe hela nätterna.