aliciabotilda

Jag sitter och beundrar mina nya naglar. De kostade en liten slant men det var det lätt värt. Jag känner mig snygg och lång. Rak i ryggen på något vis.

Bläddrar igenom kvällstidningen för att andra gången. Rubriken "så håller ni lågan vid liv" fångar mitt intresse. Om vi ändå kunde ha lite av de problemen, tänker jag. Men allt är perfekt, felfritt, underbart och på rosa moln och hela det där köret.

Jag väntar på dödsstöten. Pessimist som jag är. Livet kan inte rulla såhär smärtfritt. Han är säkert otrogen den jäveln. Skulle inte förvåna mig. Mycket på jobbet nu har han sagt. Tackar, jag vet nog vart han är och "jobbar" sig fram. Jag lägger ner tidningen. Han skulle aldrig vara otrogen, tänker jag sen och det värsta är att jag känner det.

Då är det cancer. Jag har cancer och måste dö. Typiskt, nu när allt är precis som jag vill ha det. Lika bra att boka tid hos läkaren så kanske man kan få lite bromsmedecin och iallafall hinna byta takpannorna på huset. Det är mycket jobb för en person.

När kommer han då? Han skulle varit hemma för en liten stund sedan. Jag längtar efter honom. Tänker inte berätta att jag tror jag fått cancer. Han skulle bara skratta åt mig och klappa mig huvudet och säkert säga "snurran, du är för bra för att vara sann". Snurran. Kul smeknamn tycker jag. Tänk de flesta kallas gumman, sötnos, raring och jag blir kallad snurran. Till och med det gör oss unika. Kom hem nu.

Äntligen. Hör hur handtaget trycks nedåt. Dörren är låst. Jag hör han skratta till i hallen. Jag vet vad han tänker; att han fortfarande inte lärt sig att jag alltid låser ytterdörren. Han låser upp och kliver in.

Nej!

Inte nu. Säg det inte. Inte nu!

Varför gör han såhär? Jag ser i hans ansiktsuttryck.

Jag börja gråta tyst.

Vilken kliché.

Så faller han ner på knä.

Och jag tänker att jag har nog inte långt kvar att leva för jag är just nu världens lyckligaste.