aliciabotilda

"Hoppa på tåget" säger du. Att vara någon som längtar efter kärleken och ändå aldrig hitta den. Vems fel är det egentligen? Är felet mitt egna? Att jag inte är öppen mot de tillfällen som ges och inte dejtar första (bästa)?

Eller kommer min magkänsla ge mig en trygg, kärleksfull man att älska i nöd och lust?

Kanske är det alla dem som trott sig hittat mannen i sitt liv bakom husknuten som är delaktiga i skilsmässostatisken. Att hoppa tåget för fort kanske gör att man vill hoppa av den lika fort, om 15 år, två barn och ett hus senare. Dra i nödbromsen, detta var inte vad jag ville.

För att veta vad jag vill ha måste jag då provsmaka först eller kan jag bara lite på att det kommer till mig. Att biljetten löst sig själv och tåget går enligt tidtabellen. Om jag inte litar på det kommer jag då stå ensam kvar på perrongen och frysa ihjäl.

Kanske är det just skilsmässor vi behöver för att leva. Rusa in kärleken för glatta livet, när vi tröttnar, rusa ut och sen in i nästa.

Det måste vara att leva livet.

Men då är tryggheten inget värt.

Vad väljer du?